För några dagar sedan fick jag veta att min vän Willie (Wilhelmina) nyligen hade gått bort. I många år var hon med i vår Cenacle-bönegrupp.
Tidigt i morse, när jag bad för hennes själs frid, befann jag mig plötsligt i en vacker grön trädgård.
Willie var där och såg så glad ut, precis som hon var under sin livstid, och med en uppspelt röst sa hon till mig: ”Åh, Valentina! Tack för dina böner.”
Jag stod bredvid henne och beundrade hennes klänning och sa: ”Åh, vad fint du är klädd!”
Hon bar en lång, mycket mjuk, ljust blå klänning, nästan vit. En stor grupp damer stod tillsammans med henne. Tillsammans beundrade vi ett litet hus på en våning gjort av ett speciellt glänsande material. Det var inte för glänsande, men det omgavs av ett ljus som allt lyste upp. Det var varken cement eller tegel utan något speciellt himmelskt material.
Jag sa: ”Herregud, jag har aldrig sett något liknande.” Vår Herre kan skapa vad som helst.
Willie vände sig till mig och sa: ”Jag tror att det där är ditt hus, Valentina.”
Jag svarade: ”Det tror jag inte. Ingen har sagt till mig att det är mitt hus.”
Sedan insåg hon det plötsligt och utbrast med uppspelt röst: ”Nej! Nej, det där är till mig! Åh, det ser så vackert ut.”
”Åh Herre, detta är bättre än det jag hade hemma (på jorden). Jag är så tacksam. Se på det vackra huset de har förberett åt mig.”
Hon var så lycklig och överväldigad. Medan vi beundrade det vackra huset, lade jag märke till två pelare på taket, vardera ungefär en halv meter hög, och de var riktiga flammor av eld som rörde sig.
Medan jag beundrade lågorna sa jag: ”Titta där, Willie! Det är den helige ande, och den är på toppen av ditt hustak!”
Willie är på en bra plats och verkligen glad och lycklig.
Willie, be för oss, och vila i frid.